Intervju med upphovsmannen bakom succén Så som i Himmelen

Ett himmelskt budskap

Så som i Himmelen är egentligen en syntes av författaren och regissören Kay Pollaks livsfilosofi. Den har mognat under många år och mycket i berättelsen är självupplevt. Djupast förmedlar den ett starkt kärleksbudskap, en uppmaning att välja att älska sig själv.
– Hur det kom sig att jag skrev Så som i Himmelen? Det är faktiskt en ganska rolig historia, säger Kay Pollak, vars succéfilm slog svenskt publikrekord, har sålts till över 40 länder över hela världen och blivit nominerad till en Oscar i kategorin bästa utländska film.

Fröet till filmen såddes för 22 år sedan då Kay Pollak träffade sin blivande fru Carin.
– Vi blev blixtkära. Hon sjöng i en kör varje torsdag och jag brukade köra henne dit och satt och tittade på repetitionerna. Där fascinerades jag av dirigentens uppgift att försöka få ihop hela det där gänget av långa, korta, smala och tjocka människor; få dem att låta bra tillsammans. Det blev som en metafor för mänskligheten – hur kan vi egentligen leva ihop när vi är så olika?
– Det var så himlastormande när jag träffade min fru. Det var första gången i mitt liv då jag med varje cell i hela kroppen kunde säga de tre orden ”jag älskar dej” utan minsta reservation.

Det är samma ord som den förståndshandikappade Tore säger till Lena i filmen: säg de tre orden! Och det är samma ord som Daniel i slutet av filmen säger till Lena: nu kan jag säga det! Och när han kan säga orden ”jag älskar dej”, då är han äntligen färdig.

Lång mognadsprocess

Eftersom Kay Pollak på den tiden inte visste någonting om körsång, startade många år av research. Han deltog i workshopar och talade med körsångare och förstod så småningom att orsaken till deltagarnas engagemang var att det ibland händer något som gör att kören liksom blir till en kropp, att alla smälter ihop och tiden upphör. En märklig upplevelse av att alla är förenade, en intensiv lyckokänsla.
– Jag förstod att detta är något universellt och det tilltalade mej väldigt mycket. En gång fick jag faktiskt uppleva hur en körledare från Finland gjorde vad Daniels kör gör i slutet av filmen: han bara tog toner och skapade musik i nuet. I filmen vet också dirigenten djupt inom sig att han till slut kommer att lämna kören, att den i något skede måste få falla fritt.
Det räckte dock länge innan Pollak började skriva på manuset, vilket han gjorde i samarbete med hustrun Carin som är journalist och systern Margareta samt körledaren Anders Nyberg.
– Idén är min men jag har hela tiden haft människor runt mej som läst manuset och haft synpunkter. Och visst känns det roligt att det blev en sådan succé! Vi kände nog alla redan under inspelningarna av filmen att det var något speciellt, scen efter scen bara blev bra.
Det finns också andra anknytningar till Finland i filmen.

– Jag såg en finsk film en gång för länge sedan som hette ”Jorden är en syndfull sång”. Det var en mycket märklig film, men jag ville ha samma färger och samma känsla som i den. Dessutom är ni finländare också kända för era världsdirigenter. En gång såg jag en intervju med Esa-Pekka Salonen där han berättade att han var uppbokad åtta år framåt. Jag tyckte att detta var något så oerhört att om jag följande dag skulle ha läst att Esa-Pekka har avbrutit sin karriär och flyttat till sin hemby för att dirigera den lokala kören, så skulle jag ha trott på det! Därför vågade jag också låta Daniel göra det i filmen.

Uppgörelse med kyrkan

Om sitt förhållande till kyrkan säger Pollak att han inte gärna går in i en kyrka.
– Jag är fortfarande förundrad när jag tänker på allt fördömande som genom tiderna funnits i de stora stenkyrkorna där man predikat om skuld och straff för att hålla människor nere. Det är mycket obehagligt. Och när prästfrun Inger i filmen exploderar i sin ilska gentemot sin man och gör upp med den dömande och straffande guden, är det väldigt mycket jag själv som talar genom henne. Det är så fruktansvärt destruktivt att man i generation efter generation predikat budskapet att människan är fattig och född i synd -  jag tror att folk känner igen sig i det här och inser att det inte kan vara så, gudsenergin är inte fördömande och straffande.
Hela detta tema var en stark drivkraft för att göra filmen och det intressanta är att många präster faktiskt har gillat den. Pollak har sedermera blivit inbjuden till många kyrkor och en svensk biskop skrev till och med i Dagens Nyheter att filmen var det bästa som hänt kyrkan på länge!

– Jag är själv en väldigt andlig person och jag tror på en energi eller ett medvetande som är kärlek, säger Pollak. Kärleksbudskapet går som en röd tråd genom hans liv. Han föreläser sedan drygt 20 år tillbaka om personlig utveckling och han har skrivit två böcker: Att växa genom möten och Att välja Glädje.

Vi är alla unika

Själv förklarar Pollak att han föreläser om att sluta vara offer och att ta ansvar för sitt eget liv.
– Jag var uppfostrad att välja olycka, att inte våga vara mig själv. När jag arbetade med andra skapade jag ofta fiender, ”alla andra var så dumma mot mej”. På en lång kurs i personlighetsutveckling upptäckte jag så småningom att den djupaste personliga tanke jag hade om mej själv var att ”I’m not good enough”, jag är inte helt okej som jag är. Och detta är en tanke som en hel kultur lagt på mej; allt från skolsystemet till kyrkan. Men tanken är ju egentligen absurd, denna för många människor djupa trossats är ren och skär lögn.
Ett exempel på det här är hur Pollak idag väljer att reagera på en dålig recension.
– Istället för att låta sig knäckas gäller det att inse att filmen är vad den är och recensentens åsikt har egentligen inte med mej som person att göra. Ofta berättar den istället mycket mer om recensenten själv än om mej.
Pollak förklarar att hans liv sedan denna upptäckt har gått ut på att småningom lära sig att inte välja olycka så ofta.
– Det handlar om att inse att jag är unik, vi är alla unika. Så länge man inom sig tror att man inte är bra som man är, så har man både svårt att ta emot och att ge sann uppskattning eller kärlek till andra. Djupast handlar det om att älska sig själv. Om att vara sann där man är, om att hitta sin egen ton. Uppgiften är inte lätt eftersom det ännu finns starka motkrafter i samhället när det gäller hur man skall vara för att bli accepterad.
Kanske är det därför det är så gripande när filmens Gabriella, som länge stannat kvar i en dålig relation äntligen bryter sig loss och sjunger ”jag vill leva lycklig för att jag är jag”.  Hon väljer att sluta vara offer och tar ansvar för sitt eget liv. Det här är en längtan som många känner igen sig i.
Pollak talar om heliga ögonblick, det som kan hända i ett möte mellan två människor eller i en kör.
– Ett heligt ögonblick är när man möts helt och hållet utan rädsla och är i sitt högre jag eller i sitt sanna väsen; den man ursprungligen var ämnad att vara. Då är man helt i kärlek, så som i himmelen.

 

Nina Colliander-Nyman

TILLBAKA TILL Så som i Himmelens hemsida