Det hjärta man har

Det hjärta man har handlar – bland annat – om det som redan titeln antyder: hur vi försöker lära oss att acceptera och till och med älska trots att  människohjärtat sällan är så rent som vi önskar att det vore.
Det är en talpjäs där musiken och sångerna – och kärleken till dem – spelar en stor roll eftersom flertalet av berättelsens personer har välsignats med musikalisk begåvning. En annan fråga är sedan hur de burit sin begåvning, hur de använt den, och hur de anpassat den till livets övriga krav.
Hon hade en gudabenådad röst, om man föds med en sån.., säger Kaide på ett ställe i pjäsen och antyder att det är människans plikt att slå mynt av den begåvning hon fått som startkapital.
Men Kaides son Jerry föredrar att mest bara driva omkring och odla sin hårdhet. Och Jerrys halvbror Nick tycker att det enda som har substans är att försöka göra världen lite bättre.
  Här finns sex personer, tre kvinnor och tre män, tre olika generationer. De förenas av släkt-, kärleks- och vänskapsband,  men också av minnet av en människa som dött för många år sedan.
Alla förenas de av att sveken gör ont, både de som de utsätts för och de som de utsätter andra för.
Flera av personerna har fått eller är på väg att få ganska mycket, men livet har också solkat ner dem.
Eller kanske är det så att de solkat ner sig själva?
Vad har allt i så fall kostat?

Laulujen lunnaat, talar man om på finska, och det är kanske det allt handlar om: vad sångerna får kosta, eller vad de kostar vare sig vi vill det eller ej.
I ett skede fanns faktiskt arbetsnamnet ”Vi som ville ha allt”. Men sedan förstod regissören Maria Sid och jag, att då skulle ni som ser pjäsen kanske ta parti utgående från er egen generationstillhörighet. Och det vill jag inte. Jag är inte ute efter att peka finger.
Jag vill försöka skildra människor på så sätt att jag ger alla en chans.
Ingen har entydigt rätt, ingen har entydigt fel. Men alla förenas de av att sveken gör ont, både de som de utsätts för och de som de utsätter andra för.
Vem har svikit, och hur? Och vad finns kvar som är gott, finns det alls något som bär?
Det hjärta man har är inte tänkt som en historia där åskådaren kan luta sig tillbaka och mysande få sin världsbild bekräftad.

Här finns både söndrighet och solkighet, men frågar ni mig hur jag vill att slutackordet skall klinga så svarar jag: av kärlek.