Fjäriln vingad 

Året är 1814. Statsmannen, militärstrategen, teaterdirektören, libertinen, monark- och kejsar-gunstling Gustav Mauritz Armfelt, som redan en tid plågats av hjärtsvikt, skakar av sig sitt jordiska stoft. Han lämnar huset han bebor vid tsarens sommarresidens Tsarskoje Selo utanför St. Petersburg men uppenbarar sig snart på sitt finländska gods Åminne i Halikko. Det är mycket som blivit på hälft, mycket osagt som ännu borde sägas. Han möter sin hustru Hedwig de la Gardie och dottern Wava som han har med Wilhelmine, prinsessan av Sagan. Gustaf Mauritz – en av de mest handlingskraftiga män Finland fött – visar sig vara överraskande tafatt när det verkligen gäller.
Som om detta inte vore nog komplicerat pågår det samtidigt runt Gustaf Mauritz en kamp mellan himmel och underjord om var den gudabenådade lämpligast torde tillbringa sin evighet. Drottning Katarina av Ryssland – mansslukerskan – som nog mött Armfelt, men aldrig haft honom, vill ta skadan igen. Hon gör allt för att få Armfelt med sig ner i underjorden. Den som sätter sig till motvärn är Katarinas kusin, den svenska kungen Gustaf III och hans vapendragare och munskänk Bellman. Kungen och hans skald långleds på sin elyseiska molnkant. De vill ha Gustaf Mauritz med sig upp för att få fart på svirandet och utarbetar en sinnrik plan för att dra Katarina vid näsan.
Då dessutom uppkomlingen, f.d. postmästaren Georg Wilhelm Ladau blandar sig i leken i avsikt att för egen räkning lägga beslag på godset Åminne är det kört. Det krävs en Magdalena Rudenschöld, kvinnan Gustaf Mauritz hetast älskat och grymmast förrått, hans ungdomskärlek och hemliga flamma, för att ställa allting till rätta. Det krävs också tonvis av förlåtelse och förståelse från alla dem som mött, hänförts och påtrampats av den märkliga man som bar namnet Gustaf Mauritz Armfelt.

Det blir många entreer och sortier, mycket spring i livsteaterns pappkulisser. Men bakom fasaden handlar pjäsen Fjäriln vingad om något helt annat: den handlar om förgänglighet.

Erik Söderblom