Hur mumintroll får man vara?
Enligt Kungen och Karlson helst inte alls. Mumintrollen kallas till kungens slott för att avminoriseras. Kom och se vad som hände sen…
Allt började med Erna Tauros muminsånger, som fanns på en lånad CD-skiva från biblioteket. ”Mumintrollen” heter den rätt och slätt. Den med de oförglömliga klassikerna: Lilla Mys, Misans, Råddjurets och Mumintrollets sånger. Men, på skivan fanns mer än bara sångerna: En berättarröst binder samman sångerna till en berättelse om en kung som kallar mumintrollen till sig för att civilisera dem… en kung med principer och ett starkt behov att vara kung, men en kung som sen plötsligt bara lyfter och svävar iväg.
Trots att skivan bara innehåller små fragment, var det uppenbart. Här skymtade en skatt som hade fått vänta i nästan fyrtio år på att bli återupptäckt. Tänk att ingen gjort detta på scenen förr!
Kungen i Mumindalen skrevs av Tove Jansson och Lars Jansson som tv-serie för Sveriges TV i slutet av 60-talet. Att flera decennier senare hitta manuskriptet var inte lätt. Skådespelarna i TV-serien hade av olika skäl slängt sina manuskript efter inspelningen och ingen hade saknat dem på över trettiofem år. Tills Markus Sundblom började gräva, ringa runt och fråga. Med allt mindre hopp. Lyckligtvis lyckades Sophia Jansson hitta manuskripten – som i ordets sanna bemärkelse delvis var handskrivna, med Toves kännspakt vackra skrivstil som vi alla känner igen från ”Vem ska trösta knyttet”. I original. Tala om att hitta en skatt!
I berättelsen ska mumintrollen anpassas till rådande normer, smältas in i den grå massan, avkläs sina särdrag: de ska ”avminoriseras”. Så länge en minoritet inte syns, ryms den fint inom rikets gränser! Kungen i Mumindalen är en aktuell, varmhjärtad och melankolisk satir. Det handlar om en kultur där avvikelser inte tillåts, där en majoritet med dåligt självförtroende försöker kuva en minoritet. Men först och främst är det en berättelse som genomsyras av mumintrollens avväpnande och förtrollande livsfilosofi.
Kungen kallar mumintrollen till sig för att lära dem tingens värde, etikett, samt lag och rätt. Och det är inte alltid så lätt. Mötet mellan Kungen och mumintrollen leder till många dråpliga situationer, men visserligen också till att mycket förändras. Och frågan är förstås vem som civiliserar vem…
Att översätta det här unika materialet till en fungerande föreställning, kräver både stor pietet och kärlek för Tove Janssons figurer. Förutom att berättelsen på många sätt är ett barn av sin tid, präglas Kungen i Mumindalen mycket av Tove Janssons bohemiska urmumin. Hennes Mumindal är inte en konkret plats utan snarare ett sinnestillstånd som präglas av magi och trolleri, av poesi och glad anarki, av livsvisdomar, en ofta satirisk melankoli och givetvis humor.
Likt Tove Janssons muminböcker samt Toves och Lasses muminserier riktar sig den här föreställningen både till barn och vuxna.
Välkommen in i den färgglada muminvärlden på Svenska Teatern!
 Alma Pöysti, Riko Eklundh, Veronika Mattsson och Kristofer Möller |
 Thomas Backlund, Riko Eklundh, Veronika Mattsson, Kristofer Möller, Kent Sjöman, Hellen Willberg och Mitja Sirén |
 Kent Sjöman, Hellen willberg och Alma Pöysti |
||
 Kristofer Möller, Veronika Mattsson, Riko Eklundh, Hellen Willberg, Thomas Backlund, Alma Pöysti och Mitja Sirén |
 Alma Pöysti och Veronika Mattson |
 Thomas Backlund och Hellen willberg |
||
 Alma Pöysti och Kristofer Möller |
 Hellen Willberg och Thomas Backlund |
 Veronika Mattsson |
||
 Riko Eklundh, Mitja Sirén och Kristofer Möller |
 Kristofer Möller och Veronika Mattsson |
 Alma Pöysti och Riko Eklundh |
