Regissör Hellen Willberg:
"Borttappade människor - vi får vara med och hitta dem"
På teatern finns ett konstnärligt råd som flitigt läser pjäser
Vi läste Ultraljud på våren.
Texten började genast absorberas in i mig.
Med sina underfundiga sporer.
Den träffade en nerv som hade varit borttappad.
Eller gömd.
Kanske under en stubbe. Man får gissa.
När gör vi den? – frågade jag.
På hösten, blev svaret.
Då får vi träffa dem.
Alice. Harry. Ville. Eva. Arthur. Och en del vänner.
En har tuschpennor i 24 färger och vill göra egna mönster på hushållspapper. En annan uppfattar sig som en medelålders hästhalva till kärring . En vill inte gå hem ensam på grund av en schäfer och längtar efter en riktig kvinna som kan driva upp papegojtulpanlökar. En annan tänker mest på mellanöl och bilar och skulle behöva ligga i sängen och växa. En säger upp sig från jobbet och får en uppenbarelse. En annan har tagit upp båten och tror att det är höststorm där ute.
Alla har de varit i A. Enckells frodiga persongalleri.
Eller under en stubbe, med sina underfundiga sporer. Man får gissa.
På hösten är de här. Då befinner de sig i zonen: Borttappade människor.
Vi får vara med och hitta dem. På hösten.
Ultraljud
