Det är bra för barn med lite farligheter

23.08.2016 kl. 10:51
Dramatikern Bryony Lavery tjusas av våldet och piratlivet i Skattkammarön, och menar att det är bra för barn att titta på farligheter, så länge historien slutar tryggt. Viljan att jobba med duktiga, kvinnliga skådespelare fick henne att byta kön på en stor del av rollfigurerna, bland annat huvudpersonen Jim.

••• KOM OCH TRÄFFA BRYONY LAVERY (klicka)

Dramatikersamtal: Bryony Lavery (UK)
Den prisbelönta brittiska dramatikern Bryony Lavery intervjuas om sitt skrivande och sina pjäser av dramatikern och regissören Julian Garner. Lavery har skrivit för scen, radio och tv och har sedan mitten av 1970-talet skrivit kring 100 pjäser, såväl original som adaptioner. Både hennes pjäser för unga och för vuxna omfattar en rad olika stilar och teman, ofta ur ett feministiskt perspektiv.
Tid: Måndag 5.9. kl.18-19.30
Plats: Brittiska ambassaden, Östra Allén 17
Språk: Engelska
Tillställningen är gratis med för att delta måste man anmäla sig till info[at]labbet.fi senast söndag 28 augusti.


– Jag är ingen bra skådespelare, men jag är en ganska bra clown, säger den brittiska dramatikern Bryony Lavery. 

Med den meningen tillbakavisar hon Wikipedias påstående om att hon skulle ha börjat sin karriär som skådis, och gått över till skrivandet bara för att hon inte fick tillräckligt stora roller. I själva verket var det en lärare vid universitetet som inspirerade henne att söka sig till teatern.

– Han hade själv varit skådespelare, och jag kommer ihåg hur han under en föreläsning framförde Olivias tal från Shakespeares Trettondagsafton. Han var en 56-årig, rätt ful man, men när han skådespelade var han strålande vacker. Det var då jag insåg att det är så där jag vill berätta historier, inte genom romaner eller filmer, utan i nuet på scenen, säger Lavery.

När Lavery utexaminerades från universitetet sade samma lärare: ”Bryony, du måste söka dig till teatern, du är inte så bra på det verkliga livet”.

– Jag blev bättre på det verkliga livet senare, men det är på teatern jag hör hemma. Att skriva dramatik är fantastiskt eftersom man får vara med och berätta en historia tillsammans med flera olika discipliner – det gäller att lära sig att skriva in luckor för ljus, musik och rörelser. Det handlar också om att jobba tillsammans med publiken, lämna tomrum som de får fylla i.

Humoristiskt om det mest skrämmande

Bryony Lavery började som administratör för den lilla teatergruppen Incubus på 70-talet, men grundade senare sin egen grupp, som gick från att heta Les Oeufs Malade via Bryony Lavery’s Extraordinary Productions till att heta Female Troubles.

– Vid det skedet hade feminismen hunnit få ett starkt inflytande på mitt tänkande, mitt arbete och mitt liv, säger Lavery.

I dag har Lavery hunnit skriva över 80 pjäser, böcker och manuskript för scen, radio, tv och film. Utöver det undervisar hon i att skriva dramatik, och kan beskrivas som något av en feministisk och lesbisk ikon inom dramatikerkåren, även om hennes pjäser tematiskt handlar om mycket annat. 

– I början var mina berättelser ljusa och roliga, men senare lärde jag mig att historierna jag vill berätta ofta handlar om de saker som jag är mest rädd för. Teatern är en bra plats för att bearbeta hemska saker – du går igenom dem, löser dem, applåderar och går hem, säger Lavery.

Bland hennes mest kända pjäser kan nämnas Goliath, A Wedding Story och Frozen. Den sistnämnda handlar om mordet på en tioårig flicka och blev mångfaldigt prisbelönad. Inte ens den mörkaste tematik lämnas emellertid helt utan humor.

– Jag drar nytta av det faktum att jag är bra på att vara rolig också då jag skriver om allvarliga och fruktansvärda händelser. Karaktärerna använder humor för att hantera det som händer. Jag gillar tragedier som ger dig ett gott skratt.

En lång räcka upptäckter

I höst är Bryony Lavery aktuell på Svenska Teatern i Helsingfors med en adaptation av Robert Louis Stevensons klassiska äventyrsberättelse Skattkammarön (1883). Laverys version sattes upp på National Theatre i London julen 2014, men hon bekantade sig med berättelsen redan som barn.

– Jag kommer ihåg hur rädd jag var för Blind Pew och Svarta tecknet, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Jag kommer också ihåg Jim, jag identifierar mig fortfarande med honom. Jag minns Long John Silver, och några av händelserna, men mest bara att de omgavs av en stor skräck – det är det som gör boken så briljant. Stevenson vet hur man skrämmer unga människor, säger Lavery.

Hon beskriver arbetet med pjäsen som en lång räcka upptäckter, som gjordes tillsammans med regissören Polly Findlay och designern Lizzie Clachan.

– Från början var det inte tänkt att Jim skulle vara en flicka, men under en workshop upptäckte vi skådespelaren Patsy Ferran, som är en underbar komiker, och då stod det klart att vi ville bygga pjäsen kring henne.

Att få fram rätt scener och rätt karaktärer krävde otaliga omskrivningar och kreativa misstag.

– I romanen finns långa partier då de bara traskar runt ön i jakt på skatten, så det ville jag åtgärda. Dessutom innehåller originalet bara en enda kvinnlig rollfigur, och det kändes fel att julpjäsen på nationalteatern inte skulle ha några roller för kvinnor. Jag började göra efterforskningar och fick reda på att det existerat många förskräckliga kvinnliga pirater. Det var viktigt för oss att skapa karaktärer som skådespelarna skulle orka spela i fem månader utan att bli uttråkade.

Skrev in kvinnor för att göra pjäsen bättre

Valet att byta kön på flera av karaktärerna handlade framför allt om att kunna använda sig av duktiga kvinnliga skådespelare.

– Rollfiguren Jim är egentligen ganska könlös för mig, det viktiga är snarare hennes ålder. Hon är en människa som står inför att bli vuxen. Det är en ålder då farligheter börjar dyka upp och man själv vill vara trygg, men samtidigt experimentera med det nya. Den här spänningen utgör magin bakom Skattkammarön, säger Lavery.

Istället för Jims mamma valde Lavery att skriva in en stark farmor, som är pjäsens moraliska kompass.

– Det är farmoderns kunskap som får Jim tillbaks på den rätta vägen. På så vis utgör hon ett starkt feministiskt perspektiv. Sedan har vi piraten Red Ruth som bara vill gå på äventyr, och piraten Joan the Goat, där jag tänkte: ”hur ofta får kvinnor spela figurer som är genuint onda och vill döda alla?”

Att plocka in kvinnor i berättelsen på det här sättet framstår som väldigt enkelt, men Lavery medger att det också provocerar.

– Just nu håller jag på med en dramatisering av Evelyn Waughs roman En förlorad värld (Brideshead Revisited), som handlar om brittiska, övre medelklasspersoner. Där har vi bytt både kön och hudfärg på karaktärerna genom rollbesättningen. Det har drivit folk till vansinne, även om de inte riktigt vill erkänna det. Folk gillar inte förändring helt enkelt. Men fuck them, säger Lavery och skrattar.

Konst och politik hänger ihop

Laverys sätt att tänka kring rollbesättning har kritiserats av personer som inte vill blanda ihop konst och politik, men Lavery tar inte så hårt på den kritiken.

– Den brukar framföras av samma människor som tycker att Shakespeare ska spelas med bara män. För mig är konst och politik oupplösligen förenat. Teater handlar om magi, därför tycker jag inte det är något konstigt med att byta kön eller hudfärg på karaktärer. Argumentet faller eftersom skådisen ändå spelar någon annan än sig själv. Det enda viktiga är huruvida du kan presentera din historia på ett tillräckligt starkt sätt, säger Lavery.

I nuläget är könsfördelningen på de stora teatrarna i London – och på andra håll i världen – fortfarande väldigt skev. Lavery berättar om en undersökning där antalet repliker i pjäserna som sattes upp på National Court och Royal Court räknades, och det visade sig att bara kring sex procent av replikerna yttrades av kvinnor.

– Om vi låter unga kvinnor växa upp och tänka att världen ser ut så där är det verkligen skadligt, säger Lavery.

Hon betonar också att det finns en ojämlikhet när det kommer till vilka åldrar som gestaltas på scenen.

– Jag har precis blivit klar med en första version av en pjäs som ska framföras i Manchester, av en teatergrupp som enbart består av personer över 60 år. Den handlar om människor som sysslar med line dance och tai chi och uppför sig dåligt. Bland skådespelarna som är jämnåriga med mig märks det tydligt att rollerna blivit färre och tunnare, och det reflekterar inte hur befolkningen ser ut just nu, varken i Storbritannien eller i Finland. 

Piratlivets tjusning

Det har hunnit gå närmare 150 år sedan Robert Louis Stevenson skrev berättelsen om Jim och sjörövarna på skattkammarön, men suget efter piratberättelser tycks vara lika stort i dag. Lavery har en teori om varför:

– De använder knivar, pistoler och gevär! När jag var liten sprang jag alltid runt och sköt med låtsasgevär och gjorde mina föräldrar galna. De brukade säga: ”du behöver inte den där pistolen”, medan jag tänkte: ”jag ÄLSKAR pistoler”. De får en att känna sig som en sjörövare, som att man är på väg ut på äventyr över havet i ett vackert skepp, säger Lavery.

Hon tillägger att historien om de verkliga sjörövarna är långt från romantisk, det har hon lärt sig av piratexperter under arbetet med pjäsen.

– Det är ingen överraskning att Long John Silver saknar ett ben. Folk förlorade armar och ben hela tiden, det var en extremt farlig miljö. Men i Skattkammarön handlar det helt enkelt om hur spännande det är när en grupp människor ger sig i väg på jakt efter en skatt. Jag får lust att gå ut i min trädgård just nu och börja gräva! 

Hela konceptet med sjörövare som gräver ner skatter är något som Stevenson själv hittade på. Det finns inga historiska belägg för att de riktiga piraterna skulle ha gjort det.

– De riktiga piraterna använde upp pengarna på kvinnor och sprit. Skattkammarön handlar inte om verkligheten, utan om vad som eggar folks fantasi, säger Lavery.

Bra för barn att se omoraliska vuxna

Skattkammarön presenteras som en berättelse för barn, men kryllar av typiska ”barnförbjudna” element. Nästan alla rollfigurer är moraliskt ambivalenta figurer som dricker och slåss, men Lavery ser inget problem med det.

– Dricker och slåss gör vi väl alla? Men pjäsen innehåller inte bara onda personer, Jim har en grupp människor som skyddar henne. Jag skulle säga att det är en berättelse om en ung människa som möter svårigheter och faror, hon försätts i situationer där hon fattar dåliga beslut, men i slutet gör hon rätt, och kommer hem tryggt.

Lavery tycker rentav att det är bra för barn att se en pjäs där de vuxna inte är renodlat goda.

– Det handlar om att lära sig vem man kan lita på, och Jim kommer på det till slut. Det är lite som Hungerspelen, där unga människor övar upp sitt mod. En äventyrsberättelse är ett utmärkt sätt för unga människor att repetera sitt mod och sin moralkänsla. Det är ett sätt att öva sin attityd gentemot världen, säger Lavery.

Att skildra våld och farligheter utan att glorifiera det är ändå en viktig balans, medger Lavery.

– Det är knepigt, men barn är smarta. Jag följer alltid med publiken noga under föreställningarna, och talar med barnen efteråt. Farligheterna fungerar eftersom barnen är på en trygg plats när de upplever dem, de är oftast omgivna av lärare, föräldrar eller far- och morföräldrar. Det finns någon som håller dem i handen när det blir skrämmande.

Att bli rädd för något man ser på scenen är ingenting problematiskt i sig, menar Lavery.

– Det är inget fel med att se något våldsamt, så länge man också ser att de våldsamma får vad de förtjänar. Våldet i Skattkammarön är inget i jämförelse med vad jag ser skolbarn utsätta varandra för på gatan – de känner till den världen och föredrar våldet på scenen framom våldet på lekplatsen.

Lavery ser det rentav som mer respektfullt mot barnen att visa dem våldet istället för att gömma undan det.

– Barn är inte dumma, de är bara yngre och har mindre erfarenhet. De är de smartaste kritiker jag råkat ut för.

UR FÖRSTA RADEN: Text: Ylva Perera   |   Foto: Simon Annand


LÄS OM SKATTKAMMARÖN / BOKA BILJETTER

För att bättre förstå våra besökare samlar vi och våra samarbetspartners information om ditt besök med hjälp av cookies. 
Läs mer.

close